Varför ska allting vara så komplicerat? Varför ska det vara så svårt att hitta rätt?
I flera år nu har jag känt mig redo att hitta en livspartner, köpa hus, skaffa barn. Det kanske låter tråkigt men jag vill slå mig till ro och leva familjeliv. Ha en stor lycklig familj i ett lugnt villaområde. Och jag har vart redo att börja leva det livet länge nu, det är vad jag vill!
Men samtidigt är jag livrädd för att påbörja en ny relation igen. Jag har två gånger trott att jag har hittat den person som jag ska leva resten av mitt liv med. Personer som jag delat allt med, känt mig trygg med. Vi har pratat om framtiden tillsammans och allt har känts så självklart.
Båda gångerna slutade det likadant. Han gjorde slut. Och för mig kom det som en blixt från klar himmel. Även om förhållandet kanske hade en liten svacka, men så är det ju om man ska leva resten av livet tillsammans, det kommer att gå lite upp och ner. Jag kände mig så trygg och säker och så plötsligt. Dumpad.
Två gånger i rad, exakt samma sak. Och jag vet inte om jag orkar gå igenom det en gång till.
Jag är rädd att ge mig in i ett nytt förhållande för jag är rädd att det ska sluta likadant igen. Och jag börjar också tvivla på mig själv. Är jag så himla svår att leva med? Vad gör jag för fel? Och hur kan jag inte märka när förhållandet är på väg utför? Kanske var tecknen hur tydliga som helst men jag förnekade det? Valde att inte se? Man börjar ju undra…
Så det jag undrar nu är, hur ska jag kunna gå vidare? Å ena sidan längtar jag mer än någonsin efter att träffa en person att dela allt med och börja bygga upp något livslångt tillsammans, å andra sidan är jag livrädd för att påbörja ett nytt förhållande.
Varför ska allting vara så komplicerat? Varför ska det vara så svårt att hitta rätt? Och varför – Varför måste jag tänka så mycket hela tiden?
Det bästa är nog att inte tänka så mycket alls, bara vara öppen för vad som händer. Livet händer ju ändå, helt av sig självt. Men det är ju så svårt…. om bara rösten i huvudet kunde vara tyst en liten stund och låta mig leva livet här och nu utan att oroa mig för framtiden…
Känner igen det där lite. :) Syskon som skaffar både första å andra barnet, hus, karriär osv. Men jag har bestämt mig för att inte påverkas av andra. Kör mitt eget race.
De kommer du göra ska du se!
Det är något som är värt att riskera, att bli sårad. Det är väl lite det som är grejen med kärlek, att man lämnar ut sig helt till någon som så lätt kan såra dig. Men det är väl värt det om det visar sig att man hittat sin livspartner. Personligen så tror jag att ärlighet rakt igenom är nyckeln till ett lyckat förhållande. Och som du säger så har förhållanden sina svackor och konflikter men meningen är att man ska kunna resonera och kompromissa sig igenom dem. Det är vad jag tror. Jag har svårt att tänka mig att ett förhållande skulle fungera om båda inte är villiga att kompromissa och prata om problemen som uppstår.