Category: Tankar om livet i stort och smått

I går var jag ledig hela dagen. Vaknade upp utan att ha något inplanerat över huvud taget (var väldigt länge sen det hände kan jag säga). Jag ägnade dagen åt att diska, städa och tvätta, varvat med att surfa på bloggar och titta på tv.

Typiskt mig kan man ju tänka. När jag äntligen får en ledig dag och kan göra precis vad jag vill, så väljer jag att städa! Men jag tycker om att städa, det är rogivande och jag blir lugn och glad av det. Jag vet, det låter jätteknasigt, vet inte hur många gånger folk har tittat konstigt på mig när jag säger att jag tycker om att städa.

Jag funderade faktiskt lite på det igår, hur kommer det sig att jag tycker så mycket om att städa att jag frivilligt väljer att ägna mig åt det på en helt ledig dag? Det beror inte på att jag är väldigt noggrann och vill ha rent och snyggt omkring mig i alla fall, för egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket, jag kan låta bli att damsuga på en månad tills stora dammtussar samlas i hörnen utan att det stör mig.

Jag tror det har med prestation att göra. Att städa är väldigt prestigelöst. Det spelar ingen roll om jag gör det snabbt eller långsamt, blir klar en viss tid eller lämnar det halvfärdigt. Det påverkar inte min inkomst och ingen kommer att granska resultatet och bry sig om hur det blir. Jag gör det bara för min egen skull helt enkelt. Visst, klart det är kul om Marcus märker skillnad när han kommer hem och påpekar det, men det är inte därför jag gör det. Jag gör det för min egen skull helt utan prestationskrav och det är därför det är så avkopplande.

Jag har bestämt mig för att ta en paus kring mitt företagande och allt runtomkring det. Här är anledningen:

Jag har funderat rätt mycket den senaste tiden över min jobbsituation. Att driva ett företag ensam är ganska tufft. Förutom att utföra själva jobbet ska man gå på olika event och mingel för att nätverka och knyta viktiga kontakter, man ska marknadsföra sig och hitta nya kunder, man ska ha koll på ekonomin med fakturering och bokföring. Det tar ett tag att bygga upp en verksamhet och när jag inte fick in så mycket pengar jag behövde nöjde jag mig inte med bara ett eller två utan tre olika extrajobb. Och när jag ändå var igång passade jag på att läsa en kurs på högskolan, bara för skojs skull.

Man tycker ju att jag borde ha förstått att det skulle bli lite väl mycket, men jag gör inte det (det är inte första gången jag engagerar mig i alldeles för många saker samtidigt och nästan blir utbränd). Men nånting har jag i alla fall lärt mig, och det är att känna av när det blir för mycket, känner av när kroppen säger ifrån och vill ta det lugnare. Jag känner det tidigare för varje gång, och kan bromsa innan det är för sent. Så det är vad jag tänker göra nu. Bromsa.

Jag har bestämt mig för att ta en paus från mitt företagande och allt runtomkring. Jag ska bara jobba på Villa Etuna och hm-lagret. Enkla jobb där jag kan gå dit, utföra mitt jobb och tjäna pengar, och gå hem efter arbetspassets slut och släppa det helt.

Jag kommer få tid över och den tiden ska jag använda åt sånt jag inte har gjort över huvud taget den senaste tiden. Umgås med familj och vänner, träna, hitta på roliga saker som jag gör bara för min egen skull och bara för att det är kul. Och så ska jag försöka sitta stilla framför tv:n lite mer, även om jag har svårt för att sitta still.

Jag har valt att vara helt öppen med detta, för det blir enklast så, och det är ju inget konstigt eller hemligt som jag har någon anledning att dölja. Det är egentligen ingen stor eller dramatisk grej. Ni behöver inte bli oroliga för hur jag mår eller tycka synd om mig. Jag behöver bara en förändring just nu och jag ser till att få den förändringen.

Så nu vet ni det :) Jag avslutar med ett citat jag hittade för ett tag sen som jag tycker passar bra.

Obs! Jag har gjort bilen själv, fråga om du vill låna!

Jag har funderat rätt mycket kring min jobbsituation de senaste veckorna. (För er som inte vet vad jag jobbar med driver jag eget företag + har ett antal extrajobb, som jag berättade om i ett tidigare inlägg.)

Jag vet inte alls vad jag vill, känner mig väldigt osäker just nu. Ska jag fortsätta med mitt företag, och i så fall ska jag ändra inriktning på min verksamhet? Ska jag göra det på heltid eller deltid? Ha ett eller flera extrajobb? Eller är det kanske dags att söka en fast heltidstjänst? Det finns så många alternativ men jag har ingen aning just nu… Det enda jag vet är att som jag har det just nu kan jag inte fortsätta.

Jag trivs inte över huvud taget just nu, känner mig ständigt trött, stressad, omotiverad. Jag måste ha en förändring. Frågan är bara till vad?

Ett problem är att när jag försöker prata med folk om det verkar alla tycka att det är ett misslyckande att sluta med mitt företag. Det räcker med att jag bara nämner lite i förbifarten att “jag tar det lite lugnt med mitt företag just nu, fokuserar på mina extrajobb i stället där jag tjänar bättre pengar” så börjar folk ifråga sätta “Men varför det? du kan ju inte sluta nu, klart du ska satsa på ditt företag!”

Bara för att jag bestämde mig för att starta eget företag en gång betyder väl inte det att jag alltid måste fortsätta med det? Att lägga ner företaget behöver väl inte automatiskt betyda ett misslyckande? Men det känns som om människor tycker det.

Och då börjar jag ju ifrågasätta mig själv. De kanske har rätt? Ger jag upp för lätt? Borde jag kämpa vidare? Jag kanske bara är lat som inte vill fortsätta längre bara för att det tar emot lite?

Men nej, jag tror inte det. Det handlar inte om lathet eller att ge upp. Det handlar om att prova sig fram för att hitta vad man vill. Nu har jag provat på att driva eget ett tag och känner att det inte riktigt känns rätt, nu är det dags att prova något nytt.

Eller så är det bara en tillfälligt svacka som beror på höstmörker och en otroligt segdragen förkylning som vägrar ge sig. Men vi får se vad som händer. Oavsett vad jag väljer så kommer det att vara ett aktivt val och jag kommer se det som en erfarenhet jag kan lära mig av, inte som ett misslyckande.

Jag tog bussen från Eskilstuna till Stockholm i går eftermiddag. Mötte upp syrran på centralen och fick en nyckel till hennes lägenhet (hon ska resa bort så jag lånar lägenheten och tar hand om hennes djur) och låste in min packning i ett skåp.

Gick till Grönan och mötte upp ett par kompisar. Vi såg på Oskar Linnros i underbart sensommarväder, umgicks och drack öl och hade en fantastiskt trevlig kväll. Sen tillbaka till centralen, hämtade mina grejer och hem till syrrans lägenhet.

Under några dagar framöver är allt jag äger det som får plats i min ryggsäck. Jag har inte särskilt mycket inplanerat alls och en hel storstad att göra precis vad jag vill i. Och jag känner mig så otroligt fri! Jag tror jag skulle älska att backpacka.

Det är svårt att tro att jag för fem år sen knappt hade lämnat Eskilstuna, förutom på trygga campingsemestrar med familjen. Bara att ta tåget till Västerås ensam gjorde mig nervös. Jag var rätt att jag skulle somna, missa att kliva av och vakna upp på ett helt okänt ställe. Eller gå vilse eller missa tåget tillbaka hem.

Det har hänt mycket sedan dess. Jag har åkt tåg och flygit otaliga gånger mellan Karlskrona och Stockholm, läst en pocketbok medan flygvärdinnan gått igenom säkerhetsanvisningarna som jag kan utantill vid det här laget. Jag har sprungit från ett tåg på Arlanda, checkat in bagage, genom säkerhetskontrollen, genom gaten och ombord på planet på mindre än 15 minuter. Jag har åkt med nästan varenda tunnelbana, pendeltåg och tvärbana som finns i Stockholm. Hamnat fel ett par gånger, och lärt mig att det inte är så farligt, till slut brukar man komma fram ändå.

Jag har fortfarande knappt vart utanför Sverige, annat än ett par charterresor. Men jag tror att jag skulle kunna sätta mig ensam på ett tåg ut i Europa med bara en ryggsäck med mig utan att vara nervös. Visst, klart det skulle vara pirrigt. Men jag skulle inte vara rädd. Jag vet att jag klarar mig själv, jag känner mig lugn och jag litar på mig själv, och det är en fantastisk känsla!

Jag vill ha en helt vanlig kille. Han behöver inte vara särskilt snygg. Han behöver inte ha en massa pengar eller ett häftigt jobb eller en fin lägenhet. Jag behöver inga romantiska middagar eller skumbad. Jag behöver inga presenter. Han behöver inte vara särskilt ordningsam av sig, han får gärna slänga sina smutsiga kläder på golvet om han vill. Jag kräver egentligen nästan ingenting alls.

Jag vill bara ha någon att dela vardagen med. Någon som kommer hem på kvällen och frågar hur min dag har varit. Någon att laga mat tillsammans med. Någon som håller om mig när jag ska sova. Och någon som, när vi vaknar upp efter lördagens fest, ser på mig, ler mot mig och stannar kvar. Inte någon som generat samlar ihop sina kläder och försvinner ut genom dörren snabbare än jag hunnit reagera, för att aldrig någonsin komma tillbaka igen. Jag är trött på det.

Det kanske är kul att vara singel ett tag, men nu har jag tröttnat. Jag vill ha någon som stannar kvar. Jag vill ha en helt vanlig kille. Ska det vara så jäkla svårt att hitta?

Jag stod och packade jackor och halsdukar på jobbet häromdagen och kom på mig själv med att se fram emot hösten. Det har aldrig någonsin hänt förut. Jag älskar sommaren, solen och värmen. Jag kan bara inte få nog av den. Men ännu mer älskar jag våren, när det börjar bli varmare ute, allt vaknar till liv igen, och man har hela sommaren framför sig. Mitt i sommaren kan jag känna mig lite stressad över att “man måste ju passa på att njuta av varje chans till sol och bad för man vet ju inte hur många fina dagar man får”. Och framåt slutet av sommaren får jag ångest över att hösten närmar sig. Det blir mörkare och mörkare, snart faller alla löven av från träden, och så regnar det en massa, och så kommer november, den värsta tiden på hela året. Om jag trodde att helvetet fanns, då skulle det vara november där året om.

Men i år känns allt annorlunda. Jag har inte känt den där stressen och pressen över att njuta av varenda dag av sol och fint väder. Och jag känner ingen som helst ångest över att sommaren börjar ta slut och att hösten är på väg. Som sagt, jag kom till och med på mig själv med att se fram emot hösten häromdagen.

Jag har lärt mig så otroligt mycekt om mig själv och om livet senaste året. Jag har lärt mig att leva mera här och nu, i stället för att bara tänka framåt och fundera ut vad jag ska göra nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Tack vara det kan jag njuta mer av de små sakerna i vardagen. Men jag skulle kunna skriva ett väldigt långt inlägg om bara det, så det tar vi en annan gång.

Nu ser jag fram emot hösten. Och det kommer bli en fantastiskt höst med massor av jobb med företaget och annat kul. Jag ser fram emot att sitta v id datorn och jobba med något projekt, dricka en kopp te och lyssna på när regnet smattrar mot rutorna, det känns väldigt mysigt och lockande på något vis.

Herregud! Sitter och surfar runt på lite bloggar som jag inte besökt på länge, och jag möts av foton på den ena gravidmagen efter den andra, och folk gifter sig till höger och vänster. Men det jag blir mest förvånad över är min egen reaktion, eller snarare brist på reaktion. Jag borde känna mig stressad och få ångest över att jag blir äldre och äldre men inte har kommit någonstans med den biten, så kände jag ju redan för flera år sen, men jag känner mig fullständigt lugnt, och det känns fantastiskt :) Livet går ju framåt av sig självt och det blir som det blir helt enkelt, och det mesta brukar ju bli rätt bra till slut ändå :)

Jag sitter och läser Babben Larssons bok “Jag vägrar dö nyfiken” och kan inte låta bli att skratta högt för mig själv för det är precis som att läsa om mig själv.

Som när hon var på semester och av ren nyfikenhet hamnade på en lite mindre trevlig bakgata och sen skrev den här dikten:

Bön för oss kvinnor som alltid promenerar i fel gränder
Gud
Sänd dina skyddande änglar
Att gå vid min sida

Inte för att jag är rädd
(det är jag)
utan för att jag verkligen vill leva
Men tyvärr
Helt
Saknar självbevarelsedrift

Den skulle jag behöva när jag promenerar hem ensam om nätterna genom stans parker (Nej, jag vet att ni inte tycker om att jag gör det, men det tar ju en evighet att gå runt!). Eller när jag är hemma med för den delen, i helt vardagliga situationer. Som när jag lägger handen på spisplattan för att känna om den är varm. Jag behöver ju veta! Hur ska jag annars kunna ta reda på det?

Hahaha “snälla Gud, jag vill verkligen leva, jag bara saknar självbevarelsedrift.” klockrent ju!