Sanningen om den första tiden med en bebis

Så oändligt mycket jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig

Varför är det ingen som pratar om hur jobbig den första tiden med ett spädbarn kan vara? Är det för att man glömmer bort den där första jobbiga tiden? Eller är det för att man skäms över att känna att man inte orkar, att man vissa dagar önskar att någon bara kom och hämtade barnet och tog hand om det, och tror att man är ensam om den känslan? Eller är det bara jag som haft otur och bara fått höra om snälla bebisar som sover hela nätterna från dag ett? Jag vet inte… Jag hade i alla fall ingen aning om hur jobbigt det skulle bli och det kom som en chock. Jag önskar att någon hade förvarnat mig.

Under hela min graviditet hade jag suttit och tittat på bilder på Facebook och Instagram på vänner som nyligen fått barn, foton på dem och deras söta bebisar och texter om hur lyckliga de var och om den där otroliga kärleken som bara en mamma kan känna för sitt barn. Visst hade jag även läst att det inte är likadant för alla, att alla inte känner lycka och kärlek så fort bebisen är ute, utan att det kan ta lite tid. Men jag hade aldrig nånsin kunnat föreställa mig hur jobbig den första tiden skulle vara. Folk skickade grattis-sms och sa åt mig att ta vara på tiden och njuta, och jag undrade bara njuta av vad fan då?

Eftersom han var så liten tjatade alla på BB om hur viktigt det var att han fick i sig ordentligt med mat. Förutom att ammas (som jag själv bestämt att jag ville göra) så skulle han även ha ersättning för att vara säker på att han fick i sig tillräckligt. Var tredje timma dygnet runt. De kom till och med och knackade på mitt i natten för att kontrollera att jag gav honom mat som jag skulle. Det var väldigt stressigt, och jag hann inte med något annat än att försöka amma honom (det kom inte mycket så han skrek mest), ge honom ersättning, försöka sova någon timma och så vakna av klockan igen och börja om. Och så försöka hinna med att själv få i mig lite mat på dagarna också.

Efter tre dagar fick vi komma hem. Vi fattade nog inte riktigt vad som hänt. Allt var nytt och vi hjälptes åt med blöjbyten och matning var tredje timma så gott vi kunde. Familj och vänner kom på besök var och varannan dag och det gick i ett. På frågan hur det kändes svamlade jag fram ett “eh, känns? jag vet inte, jag har nog inte hunnit känna efter ännu…”
Bebis sov ganska mycket och på det hela taget var vi nog ganska nöjda både han och jag ändå. Jag minns att jag tänkte att det är förvånansvärt hur bra man klarar sig ändå med så lite sömn…

Andra veckan grät jag varje dag. Av trötthet, för att jag inte fick amningen att fungera, och av förtvivlan när jag inte lyckades trösta en skrikande bebis hur jag än försökte att mata, byta blöja, bära i famnen och så vidare. Fick vi honom att sova en hel timma i sträck på dagen så vi han få i oss lite mat och kanske ta en dusch eller slänga in en maskin tvätt (det blir MYCKET tvätt) var vi nöjda.

Den där lyckan och kärleken man skulle känna inför sitt nya barn fortsatte att lysa med sin frånvaro. Jag tyckte inte illa om honom, jag ångrade mig inte på något sätt, men jag kan inte påstå att jag tyckte om honom heller. Jag kände ingenting alls. Och det gjorde mig så ledsen. Visst förstod jag att de där känslorna skulle komma så småningom, men det var ju inte alls så roligt det här som jag hade tänkt mig.

Att våga lita på dig själv
Efter två veckor var det dags för besök nr 2 på BVC. De vill gärna att bebisen går upp ca 150g i veckan sa hon, vår bebis hade gått upp 340g! Så inte fick han i sig för lite mat i alla fall. Och damen där var mycket snäll och stöttande på alla vis och höll bland annat med om att det tjatades och moraliserades för mycket om hur bra det är med amning och att det viktigaste ju faktiskt är att barnet är nöjd och växer.

Vi bestämde oss för att sluta lyssna på allt som alla andra sa, strunta i alla informationshäften och goda råd, och lyssna på oss själva och lita på att vi vet vad som är bäst för oss och vårt barn. Jag bestämde mig för att sluta amma helt. Jag hade funderat på det ett par dagar och det var ett jättejobbigt beslut, jag ville ju så gärna få det att funka! Men det var inte värt allt kämpande som bara ledde till stress och frustration för både mig och bebis. Vi gick över till att bara ge ersättning, och vi slutade att väcka honom när han sov, även om det innebar att han ibland inte åt på 4-5 timmar. Och på bara ett par dygn vart allt mycket lugnare och kändes så mycket bättre!

Tredje veckan började jag vänja mig vid det nya livet, börja förstå vad det innebar och acceptera läget. Det var fortfarande jobbigt, jag var glad om jag fick sova mer än en eller två timmar åt gången. Jag var konstant trött, hungrig för att jag inte han äta så ofta jag behövde, ont i magen p g a stress, värkande nacke och axlar av att bära runt på bebis. Men det var inte sådär ångest-jobbigt längre, jag började kunna se framåt och tänka att det här kommer att gå över, det kommer bli bättre.

Jag bara satt i den där soffan dygnet runt
Jag önskar att någon hade berättat för mig att jag skulle spendera de första två månaderna sittandes i en soffa, med en bebis i famnen utan att kunna göra något alls, mer än att glo på den där tvn som jag tröttnat på för länge sen.

Så här skrev jag när min bebis var ca 5 veckor gammal
“Varmt och soligt ute, riktigt härligt vårväder. Sitter i soffan och försöker mata skrikande bebis som är hungrig och har ont i magen på samma gång. Skriker och sprattlar, spottar och fräser så att mjölken sprutar åt alla håll. När han en stund senare halvsover i mitt knä bläddrar jag lite på Instagram, ser en massa foton på glada föräldrar med glada barn som njuter av vårsolen, leker i skogen, har pick nick. Jag tittar längtansfullt ut genom fönstret och önskar att tiden kunde gå lite snabbare, att jag bra gärna kunde hoppa över de här första månaderna.
 
Gå en promenad med barnvagnen? Skulle inte tro det. Klockan är tolv och jag är glad att jag hunnit få i mig lite frukost under förmiddagen. Jag har knappt sovit alls på tre nätter, ryggen värker efter att ha burit runt på liten skrikande, och jag är trött så jag mår illa. Nästa gång han somnar ska jag själv lägga mig och sova, och hoppas på att få sova mer än en kvart. En halvtimma eller kanske en hel timma? Ja hoppas kan man ju alltid…”

Sakta men säkert blev det bättre
Sakta men säkert blev det bättre. Första två månaderna var verkligen jättejobbiga och inte roliga alls på något sätt. Jag gick mest och längtade efter att han skulle bli större, börja krypa, kunna sitta upp själv, göra ljud (mer än att skrika då) och kommunicera.

Det har gått upp och ner, bebis har haft rätt ont i magen, skrikit mycket och sovit lite. Det enda som har funkat bra är att låta honom sova i famnen. På nätterna har man kunnat få honom att somna djupt efter en stund och lägga ner honom i sin egen säng och så har han sovit ett par timmar innan han vaknat igen. På dagarna har han knappt sovit mer än en kvart själv innan han vaknat, skrikit och vill upp igen. Och inte har det funkat med varken bärsele eller vagnen, då har han bara skrikit ännu mer.

Sen har det kommit några dagar när det gått bättre, han har vart lugnare, sovit bättre och fler timmar åt gången, och så har det blivit sämre igen. Fram och tillbaka. Men när man ser tillbaka efteråt kan man ändå se att det på det stora hela sakta men säkert blivit bättre och bättre.

Plötsligt en dag vänder det
Och så plötsligt en dag vänder det! Du vaknar och tittar på klockan och inser att både du och din bebis sovit i hela sju timmar i sträck! Du känner dig för en gång skull utvilad. Det spelar ingen roll att klockan bara är halv fem på morgonen, du känner dig redo att kliva upp och ta dig an en ny dag! Din gnälliga missnöjda bebis som bara skriker är som utbytt och i stället har du en glad liten bebis som ler och skrattar och “pratar” med dig. En bebis som kan sitta själv i babysittern och vara nöjd med att få titta på när du hänger tvätt, en bebis som tycker om att åka vagn och även om den vaknar är nöjd med att ligga och titta på allt spännande.

Jag kom på mig själv med att sitta där i soffan och gråta igen, men den här gången var det inte av trötthet och förtvivlan, utan av glädje och lycka! Det var en underbar vårdag med strålande solsken och för första gången kunde jag njuta av att vara ledig och få gå på promenad med barnvagnen och umgås med min bebis i stället för att jobba. Vilken härlig känsla!

Så till dig som sitter där i soffan med flottigt hår och nerspydda kläder med en bebis i famnen som inte vill sluta skrika vad du än gör, till dig som undrar vad du har gett dig in på, om det verkligen var det här du ville? Till dig som tänker att du kommer få spendera resten av ditt liv i den där soffan, håll ut! Det blir bättre, och den där dagen när du kan se tillbaka på allt det där jobbiga kommer fortare än du kan ana!

Och fram till den dagen, massor av styrkekramar till dig, modiga starka kämpande mamma <3

Här sitter jag i soffan med en bebis i knät som vaknar så fort jag försöker lägga ner honom.