Julångesten

Jaha, då var den här igen. Julångesten. Samma sak varje år. Först kommer det tunga dystra novembermörkret och man blir trött och vill inte göra någonting alls förutom att ligga kvar i sängen hela dagen. Och sen när det äntligen är över, när den första snön har fallit och ligger kvar på marken, gör världen lite ljusare, och när det bara är några dagar kvar till man får tända det första adventsljuset, ja då är det dags för julångesten i stället.

Man ska planera för hur man ska göra i jul, försöka pussla ihop så man hinner träffa alla som man ska träffa, hälsa på alla som förväntar sig att man ska hälsa på.

Mina planer för julen än så länge ser ut så här. Jag börjar julafton med att bryta den tradition som jag haft längst och som jag aldrig brutit förut, att åka och hälsa på mormor på julaftonsförmiddagen och äta grötfrukost. 40 min. bilresa på slingriga landsvägar och man vet aldrig hur vädret blir, men man vill ändå dit för det är ju tradition. Men i år tänkte jag faktiskt hoppa över det så att jag och Marcus hinner få en lugn stund tillsammans. Självklart är det med lite dåligt samvete och med lite oro för att mormor ska bli ledsen, men det är priset man får betala för att stå upp för sig själv och få en egen lugn stund under julen. Sen ska vi hem till Marcus mamma. Jag vet inte om han egentligen vill dit eller om han gör det för att han känner sig tvungen, men vi ska dit i alla fall.

På juldagen ska jag åka hem till pappa och fira jul med hans sambo och hennes barn och barnbarn. Det har börjar bli en tradition och är riktigt trevligt. Men lillasyster har valt att stanna hemma för hon tycker det är jobbigt med för mycket folk. Marcus följer inte heller med för han tycker också det är jobbigt att åka runt en massa under julen. Så jag tar tåget dit själv. Sitta på Arboga station mitt ute i ingenstans och vänta i 30 min på nästa tåg. Hoppas bara alla tåg är i tid. Julfirande hos pappa i några timmar, bäst att förbereda några bra förklaringar på vart jag har lillasyster och pojkvän, för frågor kommer jag att få. Sen ta tåget hem igen. Hinner få en liten stund med Marcus på kvällen innan det är dags att sova för att orka upp nästa dag och ta tåget till Stockholm för att hälsa på mamma. Hoppas att tåget är i tid igen. Dit kommer syster och så några andra släktingar tror jag, fullt av folk lär det blir. Bara att ta tåget hem och hoppas att det är i tid och sen är julfirandet förhoppningsvis klart för i år. Eller jag borde nog åka och hälsa på mormor också som kompensation för att jag inte åker dit på julafton. Sen är jag klar med julfirandet.

Bara att andas ut, lova mig själv att nästa år ska jag inte stressa runt. Nej, vi kanske till och med ska bojkotta julen. Jag och Marcus, bara stanna hemma själva och inte träffa någon, eller resa någonstans. Det låter som en fantastisk idé.

Sen går det ett år och så är det dags igen, och när alla börjar fråga vad man ska göra i jul och när man ska komma och hälsa på så inser man att det är lättare att bara ge med sig, åka och hälsa på alla som förväntar sig att man ska hälsa på, än att börja säga emot och bli tvungen att förklara varför man inte vill fira jul. Att säga ifrån, att gå mot strömmen, det tar så mycket energi och kräver så många förklaringar. Då är det bättre att bara köra på som vanligt. Det är ju ändå bara en vecka och snart är det över igen.

Om någon som läser det här nu känner sig träffad, så vill jag inte att ni ska ta det personligt. Jag hoppas verkligen att ni kan förstå att jag inte vill kritisera någon, att det inte handlar om någon eller några enskilda personer. Det handlar om hur samhället funkar.

Vi har den här fina bilden av att julen är en familjehögtid där alla ska samlas och umgås och fira med varandra. Man ska vara hemma i någons varma, mysiga och julpyntade hus, äta god mat och ta det lugnt och bara njuta och ha tid för varandra.

Samtidigt så har väldigt många både skilda föräldrar och svärföräldrar, och det är mor- och farföräldrar, syskon och låtsasskon, kusiner och andra släktingar, och alla är dessutom utspridda över hela landet. Det går liksom inte ihop. Det blir bara ångest av alltihopa.



3 thoughts to “Julångesten”

  1. Förstår precis vad du menar. Det är svårt nog att dela upp sig och “räcka till” för två :/ och vi förväntas vara glada och lyckliga …

  2. Svar: Ja det är inte lätt att få ihop allt, men det är mest nu när allt ska planeras det är jobbigt. Sen när allt är klart och biljetter bokade o.s.v. så brukar det bli jättebra till slut ändå :)

    Tack så mycket :)

Leave a Reply to Frida Cancel reply

Your email address will not be published.