I går var jag ledig hela dagen. Vaknade upp utan att ha något inplanerat över huvud taget (var väldigt länge sen det hände kan jag säga). Jag ägnade dagen åt att diska, städa och tvätta, varvat med att surfa på bloggar och titta på tv.
Typiskt mig kan man ju tänka. När jag äntligen får en ledig dag och kan göra precis vad jag vill, så väljer jag att städa! Men jag tycker om att städa, det är rogivande och jag blir lugn och glad av det. Jag vet, det låter jätteknasigt, vet inte hur många gånger folk har tittat konstigt på mig när jag säger att jag tycker om att städa.
Jag funderade faktiskt lite på det igår, hur kommer det sig att jag tycker så mycket om att städa att jag frivilligt väljer att ägna mig åt det på en helt ledig dag? Det beror inte på att jag är väldigt noggrann och vill ha rent och snyggt omkring mig i alla fall, för egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket, jag kan låta bli att damsuga på en månad tills stora dammtussar samlas i hörnen utan att det stör mig.
Jag tror det har med prestation att göra. Att städa är väldigt prestigelöst. Det spelar ingen roll om jag gör det snabbt eller långsamt, blir klar en viss tid eller lämnar det halvfärdigt. Det påverkar inte min inkomst och ingen kommer att granska resultatet och bry sig om hur det blir. Jag gör det bara för min egen skull helt enkelt. Visst, klart det är kul om Marcus märker skillnad när han kommer hem och påpekar det, men det är inte därför jag gör det. Jag gör det för min egen skull helt utan prestationskrav och det är därför det är så avkopplande.