Blogg
Sanningen om den första tiden med en bebis
Så oändligt mycket jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig
Varför är det ingen som pratar om hur jobbig den första tiden med ett spädbarn kan vara? Är det för att man glömmer bort den där första jobbiga tiden? Eller är det för att man skäms över att känna att man inte orkar, att man vissa dagar önskar att någon bara kom och hämtade barnet och tog hand om det, och tror att man är ensam om den känslan? Eller är det bara jag som haft otur och bara fått höra om snälla bebisar som sover hela nätterna från dag ett? Jag vet inte… Jag hade i alla fall ingen aning om hur jobbigt det skulle bli och det kom som en chock. Jag önskar att någon hade förvarnat mig.
Under hela min graviditet hade jag suttit och tittat på bilder på Facebook och Instagram på vänner som nyligen fått barn, foton på dem och deras söta bebisar och texter om hur lyckliga de var och om den där otroliga kärleken som bara en mamma kan känna för sitt barn. Visst hade jag även läst att det inte är likadant för alla, att alla inte känner lycka och kärlek så fort bebisen är ute, utan att det kan ta lite tid. Men jag hade aldrig nånsin kunnat föreställa mig hur jobbig den första tiden skulle vara. Folk skickade grattis-sms och sa åt mig att ta vara på tiden och njuta, och jag undrade bara njuta av vad fan då?
Eftersom han var så liten tjatade alla på BB om hur viktigt det var att han fick i sig ordentligt med mat. Förutom att ammas (som jag själv bestämt att jag ville göra) så skulle han även ha ersättning för att vara säker på att han fick i sig tillräckligt. Var tredje timma dygnet runt. De kom till och med och knackade på mitt i natten för att kontrollera att jag gav honom mat som jag skulle. Det var väldigt stressigt, och jag hann inte med något annat än att försöka amma honom (det kom inte mycket så han skrek mest), ge honom ersättning, försöka sova någon timma och så vakna av klockan igen och börja om. Och så försöka hinna med att själv få i mig lite mat på dagarna också.
Efter tre dagar fick vi komma hem. Vi fattade nog inte riktigt vad som hänt. Allt var nytt och vi hjälptes åt med blöjbyten och matning var tredje timma så gott vi kunde. Familj och vänner kom på besök var och varannan dag och det gick i ett. På frågan hur det kändes svamlade jag fram ett “eh, känns? jag vet inte, jag har nog inte hunnit känna efter ännu…”
Bebis sov ganska mycket och på det hela taget var vi nog ganska nöjda både han och jag ändå. Jag minns att jag tänkte att det är förvånansvärt hur bra man klarar sig ändå med så lite sömn…
Andra veckan grät jag varje dag. Av trötthet, för att jag inte fick amningen att fungera, och av förtvivlan när jag inte lyckades trösta en skrikande bebis hur jag än försökte att mata, byta blöja, bära i famnen och så vidare. Fick vi honom att sova en hel timma i sträck på dagen så vi han få i oss lite mat och kanske ta en dusch eller slänga in en maskin tvätt (det blir MYCKET tvätt) var vi nöjda.
Den där lyckan och kärleken man skulle känna inför sitt nya barn fortsatte att lysa med sin frånvaro. Jag tyckte inte illa om honom, jag ångrade mig inte på något sätt, men jag kan inte påstå att jag tyckte om honom heller. Jag kände ingenting alls. Och det gjorde mig så ledsen. Visst förstod jag att de där känslorna skulle komma så småningom, men det var ju inte alls så roligt det här som jag hade tänkt mig.
Att våga lita på dig själv
Efter två veckor var det dags för besök nr 2 på BVC. De vill gärna att bebisen går upp ca 150g i veckan sa hon, vår bebis hade gått upp 340g! Så inte fick han i sig för lite mat i alla fall. Och damen där var mycket snäll och stöttande på alla vis och höll bland annat med om att det tjatades och moraliserades för mycket om hur bra det är med amning och att det viktigaste ju faktiskt är att barnet är nöjd och växer.
Vi bestämde oss för att sluta lyssna på allt som alla andra sa, strunta i alla informationshäften och goda råd, och lyssna på oss själva och lita på att vi vet vad som är bäst för oss och vårt barn. Jag bestämde mig för att sluta amma helt. Jag hade funderat på det ett par dagar och det var ett jättejobbigt beslut, jag ville ju så gärna få det att funka! Men det var inte värt allt kämpande som bara ledde till stress och frustration för både mig och bebis. Vi gick över till att bara ge ersättning, och vi slutade att väcka honom när han sov, även om det innebar att han ibland inte åt på 4-5 timmar. Och på bara ett par dygn vart allt mycket lugnare och kändes så mycket bättre!
Tredje veckan började jag vänja mig vid det nya livet, börja förstå vad det innebar och acceptera läget. Det var fortfarande jobbigt, jag var glad om jag fick sova mer än en eller två timmar åt gången. Jag var konstant trött, hungrig för att jag inte han äta så ofta jag behövde, ont i magen p g a stress, värkande nacke och axlar av att bära runt på bebis. Men det var inte sådär ångest-jobbigt längre, jag började kunna se framåt och tänka att det här kommer att gå över, det kommer bli bättre.
Jag bara satt i den där soffan dygnet runt
Jag önskar att någon hade berättat för mig att jag skulle spendera de första två månaderna sittandes i en soffa, med en bebis i famnen utan att kunna göra något alls, mer än att glo på den där tvn som jag tröttnat på för länge sen.
Så här skrev jag när min bebis var ca 5 veckor gammal
“Varmt och soligt ute, riktigt härligt vårväder. Sitter i soffan och försöker mata skrikande bebis som är hungrig och har ont i magen på samma gång. Skriker och sprattlar, spottar och fräser så att mjölken sprutar åt alla håll. När han en stund senare halvsover i mitt knä bläddrar jag lite på Instagram, ser en massa foton på glada föräldrar med glada barn som njuter av vårsolen, leker i skogen, har pick nick. Jag tittar längtansfullt ut genom fönstret och önskar att tiden kunde gå lite snabbare, att jag bra gärna kunde hoppa över de här första månaderna.
Gå en promenad med barnvagnen? Skulle inte tro det. Klockan är tolv och jag är glad att jag hunnit få i mig lite frukost under förmiddagen. Jag har knappt sovit alls på tre nätter, ryggen värker efter att ha burit runt på liten skrikande, och jag är trött så jag mår illa. Nästa gång han somnar ska jag själv lägga mig och sova, och hoppas på att få sova mer än en kvart. En halvtimma eller kanske en hel timma? Ja hoppas kan man ju alltid…”
Sakta men säkert blev det bättre
Sakta men säkert blev det bättre. Första två månaderna var verkligen jättejobbiga och inte roliga alls på något sätt. Jag gick mest och längtade efter att han skulle bli större, börja krypa, kunna sitta upp själv, göra ljud (mer än att skrika då) och kommunicera.
Det har gått upp och ner, bebis har haft rätt ont i magen, skrikit mycket och sovit lite. Det enda som har funkat bra är att låta honom sova i famnen. På nätterna har man kunnat få honom att somna djupt efter en stund och lägga ner honom i sin egen säng och så har han sovit ett par timmar innan han vaknat igen. På dagarna har han knappt sovit mer än en kvart själv innan han vaknat, skrikit och vill upp igen. Och inte har det funkat med varken bärsele eller vagnen, då har han bara skrikit ännu mer.
Sen har det kommit några dagar när det gått bättre, han har vart lugnare, sovit bättre och fler timmar åt gången, och så har det blivit sämre igen. Fram och tillbaka. Men när man ser tillbaka efteråt kan man ändå se att det på det stora hela sakta men säkert blivit bättre och bättre.
Plötsligt en dag vänder det
Och så plötsligt en dag vänder det! Du vaknar och tittar på klockan och inser att både du och din bebis sovit i hela sju timmar i sträck! Du känner dig för en gång skull utvilad. Det spelar ingen roll att klockan bara är halv fem på morgonen, du känner dig redo att kliva upp och ta dig an en ny dag! Din gnälliga missnöjda bebis som bara skriker är som utbytt och i stället har du en glad liten bebis som ler och skrattar och “pratar” med dig. En bebis som kan sitta själv i babysittern och vara nöjd med att få titta på när du hänger tvätt, en bebis som tycker om att åka vagn och även om den vaknar är nöjd med att ligga och titta på allt spännande.
Jag kom på mig själv med att sitta där i soffan och gråta igen, men den här gången var det inte av trötthet och förtvivlan, utan av glädje och lycka! Det var en underbar vårdag med strålande solsken och för första gången kunde jag njuta av att vara ledig och få gå på promenad med barnvagnen och umgås med min bebis i stället för att jobba. Vilken härlig känsla!
Så till dig som sitter där i soffan med flottigt hår och nerspydda kläder med en bebis i famnen som inte vill sluta skrika vad du än gör, till dig som undrar vad du har gett dig in på, om det verkligen var det här du ville? Till dig som tänker att du kommer få spendera resten av ditt liv i den där soffan, håll ut! Det blir bättre, och den där dagen när du kan se tillbaka på allt det där jobbiga kommer fortare än du kan ana!
Och fram till den dagen, massor av styrkekramar till dig, modiga starka kämpande mamma <3
Här sitter jag i soffan med en bebis i knät som vaknar så fort jag försöker lägga ner honom.
Lite ändrade planer
Sovrumsrenovering – del 2
Som alltid när man renoverar, speciellt i ett så här gammalt hus, så dyker det upp saker längst vägen som gör att saker tar lite längre tid än man tänkt sig.
I vår källare har vi ju påbörjat renovering av hall och sovrum. Planen var att bara riva ut heltäckningsmattor samt väggbeklädnad och isolering, och sedan bara fylla igen grövre sprickor, spackla lite och måla alltihopa vitt. Och så lite möbler och en massa mattor och textiler på det.
Projektet har nu vuxit en aning. Det visade sig att när vi tog bort mattorna och träskivorna på golvet, så var det inte bara ett betonggolv där som vi hade förväntat oss. Det låg decimetertjocka träbalkar på golvet, med nån form av isolering mellan (en blandning av isolering, plastpåsar, gamla tidningar och diverse skräp). Under dem fanns sen resterna av vad som en gång har vart ett betonggolv, men som nu var ganska söndervittrat och mer som ett grusgolv. Inte bara att måla på med andra ord. Vi fick helt enkelt gjuta ett nytt golv. Sagt och gjort, så nu har vi ett fint nytt betonggolv i hallen, och vi ska göra samma sak i sovrummet men där har vi inte börjat riva ännu.
Efter att ha tagit ner väggbeklädnader och det lager av isolering som satt där, visade det sig också att öppningen till sovrummet var betydligt större än vi trodde. Vi började fundera lite på hur vi skulle göra, kikade lite på originalritningarna, och upptäckte något som vi inte sett tidigare när vi tittat på dem. Vid renoveringen på 70/80-talet så gjorde de om planlösningen i källaren och tog bort en stor del av den bärande vägg som går tvärs igenom hela huset. Det känns ju sådär lagom smart. Visserligen har huset stått kvar sedan dess, och till och med överlevt en anläggning av cykelbana där de sprängde så att fönsterrutorna sprack i grannens hus. Men det känns ändå inte jättebra att leva med vetskapen att taket ovanför sovrummet vilar på de spruckna resterna av något som en gång var en bärande vägg. Så nu har vi bestämt oss för att mura igen den och öppna upp den ursprungliga dörren, och helt enkelt göra om planlösningen tillbaka till originalet.
Ja, så det där med att bli klara innan bebisen kommer kan vi nog glömma. Som tur är har vi ju ett stort hus med många rum. Så det som vi kallar för gästrummet men som egentligen blivit mer av ett skräp/förvaringsrum, och som sedan ska bli barnrum, ska nu tömmas på grejer och bli ett tillfälligt sovrum för oss och den lille, så kan vi göra klart allt i källaren i lugn och ro.
Betonggolv eller sandlåda?
Gjuta nytt golv
Bärande vägg?
Nu ska skiten ut!
Sovrumsrenovering – del 1
Nu äntligen ska vi ta tag i att börja renovera sovrummet och hallen i källaren. Vi är tvungna helt enkelt för om lite mindre än fyra månader ska bebis få plats att bo här :) Så det är bara att sätta igång och jobba på!
Jag kommer att fota och dokumentera det hela här, mest för min egen skull, men för den som är nyfiken är det bara att kika :)
Så här ser det ut nu. Det ska bli så skönt att rensa bland alla grejer och sen riva ut och slänga de äckliga heltäckningsmattorna och fulfurun. Många vändor till tippen lär det bli ;)
Sveriges bästa DIY bloggare!
Jag är nominerad till Sveriges bästa DIY bloggare! Skapamer.se nominerar ett par bloggar varje månad fram till Oktober. Därefter kommer en omröstning att pågå fram till december. Nu blev jag ju peppad att börja blogga en massa igen! :)
Underbara blommor!
Våran trädgård är full av underbara färgsprakande doftande blommor just nu och jag kan bara inte få nog! Jag går runt och luktar på dem, fotar dem, plockar in dem och ställer i vaser. (Mitt på vardagsrumsbordet så de är i vägen för tv:n och M blir galen, haha). De är ju så himla fina, och jag blir lika förundrad varje år när de slår ut!
Härliga accessoarer!
Ett intresse som jag har men sällan skriver om är kläder och accessoarer. Jag bryr mig inte särskilt mycket om mode och följer inte direkt några trender, inte medvetet i alla fall. Jag använder det jag gillar, och det är klart, är det någon trend jag gillar inspireras jag av den, men jag kan lika gärna klä mig på något helt annat sätt bara för att jag känner för det för tillfället.
För det mesta går jag omkring här hemma i mjukisbyxor och en t-shirt, men om jag ska iväg någonstans och har gott om tid och känner mig inspirerad så tycker jag det är jätteroligt att experimentera med olika kläder och stilar!Extra roligt är det ju nu på sommaren när man inte behöver ha en massa tjocka kläder på sig och gömma sig under jacka och mössa.
Just nu är jag väldigt inne på den bohemiska stilen, speciellt när det gäller accessoarerna, till exempel stora halsband och örhängen i starka färger och mycket fjädrar. Här är några av mina favoriter.
Handgjort halsband i glas med en äkta stensöta inuti
Hemgjort örhänge med fjädrar som jag fått av en vän
Handmålade örhängen från bali
Att måla utomhus!
Att måla, min trädgård och sol och varmt väder är några av mina favoritsaker, tänk då alla tre samtidigt! Det här är bland det bästa jag vet, så jag brukar försöka passa på att plocka fram målarfärgerna och sätta mig ute när det är varmt och skönt. Så härligt att bara få leka och kladda med färg, utan krav på att det ska bli något speciellt.
DIY – så gör du rent glasburkar
Bästa sättet att få bort etiketter från glaskonserver
Gamla glasburkar kan användas till massor av roligt pyssel! Men Att få bort etiketter från glasburkar är inte alltid helt enkelt, så hör kommer en steg-för-steg-beskrivning för hur jag brukar göra.
Förberedelser/bra att veta:
Jag tycker det är enklast att samla på mig en större mängd burkar och sedan göra rent alla på en gång, så har man burkar att använda till olika pyssel när andan faller på.
Etiketter kan vara fastklistrade med en massa olika sorters klister så det är svårt att veta i förväg hur lätt eller svårt det kommer att vara att få bort dem. Olika klister kräver olika lösningsmedel så här får man prova sig fram. Jag brukar börja med de enklaste/mildaste, och sen ta till lite starkare medel på slutet om inget annat fungerar.
Du behöver:
Diskmedel, matolja (vilken olja som helst funkar) t-röd och/eller aceton, något att skrubba med t.ex. en grov skottesvamp och en skrubboll av metall (finns i de flesta större matbutiker), och en tygtrasa.
Gör såhär:
1. Börja med att diska rent alla burkar från ev. matrester om du inte redan gjort det.
2. Lägg alla burkarna i blöt i varmt vatten ca 20 min.
3. Försök riva loss så mycket av etiketterna som möjligt och skrubba med en svamp med lite diskmedel. Har du tur räcker detta för att få bort etiketterna helt, om inte gå vidare till nästa steg.
4. Skrubba burkarna med svamp/metallboll och matolja. Detta kommer få vissa typer av lim att lösa upp sig. Du får ta i och gnugga hårt för att få bort allt. Diska sedan burkarna med diskmedel.
5. För de burkar som fortfarande inte är rena använder du nu aceton eller t-röd på en trasa och gnuggar. Oftast så löser limmet upp sig lite av detta, men du får inte bort det helt, utan behöver skrubba bort det med en svamp/metallboll och ljummet vatten. Eventuellt kan du också ta lite diskmedel.
Du kommer att märka att vissa etiketterna svåra att få bort, och här måste jag tyvärr meddela att det finns inga genvägar eller magiska knep, här måste man helt enkelt bara gnugga väldigt hårt och vara väldigt envis! Alternativt så kan man ju nöja sig med de burkar som är lätta att göra rent, och slänga resten direkt i återvinningen :)
Lycka till!
Så gör du rent glasburkar/ljuslyktor som det har vart ljus i
En del ljus kommer i väldigt fina glasburkar som man vill återanvända och göra något fint av.
Ett enkelt knep är att ställa dem i frysen en halvtimma, och sedan kan man enkelt bända loss stearinet med en matkniv. Avsluta med att diska bort rester av stearin med hett vatten och lite diskmedel.
Ett konstverk växer fram
Jag älskar att se bilder på hur andras konstverk växer fram, så nu ville jag göra detsamma med en av mina senaste bilder “The Fortune Teller”.
För ett år sedan hade jag inte målat något alls på 15 år, och porträtt har jag aldrig målat över huvud taget, men jag ville lära mig det så jag tog en webbkurs hos duktiga Tam / Willowing Arts. Jag kan verkligen rekommendera hennes kurser, hon är fantastisk! Trodde väl aldrig jag skulle kunna måla något så fint, är imponerad själv över resultatet måste jag säga! :)
Skiss över ansiktet
Ansiktet tar form
Och så lite färg på det
Använder gamla tapeter för att göra en bakgrund
Och så lite mer färg
Och den färdiga bilden!
Och så här fint blir motivet på några olika produkter. Jag Älskar att ladda upp nya bilder till Society6 och se dem på olika produkter. Blir lika fascinerad varje gång över hur snyggt det blir, haha.
